Flickan med den skira hyn, mörka håret och de bruna ögonens dag

Grabbar! Vatt schutsingen harsch hänten sehn sehnest?
Sammanfattningsvis: Jag har levt det underbara som kallas livet.
   Helgen drogs igång med privat pole dancing-lektion, specialpasta á la gänget, jordgubbstårta till frukost och 'Den Lilla Sjöjungfrun' som jag förövrigt har nominerat till titeln som världens kanske bästa film. Sedan att överraska Emy med ballonger och choklad i en solig park, skjuta upp solglasögonen på näsan i den tjugotvågradiga solen, längta efter sommarlovet, dricka eftermiddagskaffe och äta wienerbröd med morfar samt leta på hans vind efter fina ting är de saker jag har haft fullt upp med att göra denna måndag. 
   Vill också klargöra att min morfar är så fin och snäll att jag nästan avlider. Han har, bara sådär, gjort så att jag har blivit cirka sex plagg och fem analoga kameror rikare. De där kamerorna är verkligen helt magiska. Har bestämt mig för att besöka en kameraexpert redan imorgon för att kunna ta reda på vad de egentligen går för.


Åh juste, höll på att glömma:
Försommarförsommarförsommarförsommar.


På den 18:e


En bild jag tog på en av de finaste personligheterna jag vets yttre.

Här är 11 anledningar till att jag tycker om dig:
Ett. För att oavsett situation sätter du hellre dig själv i andra
hand än att göra dig till besvär för någon annan.
Två. För att du så gärna lyssnar.
Tre. För att när du inte lyssnar, pratar du just så, som bara du kan.
Fyra. För att du bryter av samtalet med det mest klingande,
smittsamma och lyckliga skratt jag någonsin hört.
Fem. För dina fräknar som samlats på näsan.
Sex. För att du dansar så vackert.
Sju. För ditt sätt att puffa upp håret med fingertopparna.
Åtta. För att du är så studsig.
Nio. För att du skulle kunna socialisera med en sten om du ville.
Tio. För att ditt rum alltid är så fint, trots att du tycker det är stökigt.
Elva. För att du gråter när andra gör fina saker för dig.

vägskälen som inte är rätt väg för själen

Att avsluta det sista kapitlet, stänga igen sidorna och ställa tillbaka boken på platsen den en gång hade. Att låta den återgå till en bland femtio andra färdiglästa och bara ha minnet kvar. Att inse att man aldrig kommer öppna boken igen för att man vet att man inte kan. Att veta att ingenting kommer bli som den första gången man läste den. Att förstå att spänningen redan är upplevd. Att vara medveten om att det redan är försent.

Just det, är som att hälla citronsaft i brännsår.


Jag har provat.

IMG SRC: Unknown


Så jäkla fin bild.

STRESSASTRESSA MÅSTE SPRINGA. TJING!


RSS 2.0