Fick jobb att dansa på en vernissage. Kändes overkligt och glömdes nog bort lite över sommaren. Kom på det igen två veckor innan det var dags. Vi fick kämpa. Kämpa timme ut och timme in i olika danssalar på olika skolor. Vi koreograferade och försökte vara kreativa. Innovativiteten kändes viktig. Det skulle bli perfekt. Medlemmar drabbades av diverse sjukdomar. Vi var tvugna att fortsätta. 

Att sedan efter allt slit få känna adrenalinkicken dra igång när man står där framför publiken. Att få känna att allt kämpande faktiskt var värt något. Att befinna sig i sin egen värld. Sin egen bubbla där allt ljud tycks bli dovt och ingen som helst smärta tar vid. Att få dela något man älskar med andra människor och sedan få höra att de blivit berörda. Det, mina vänner, det är lycka.